Veckans profil: ”Jag har gett allt”

Halmstads BK har beskrivits som ett tekniskt och spelskickligt lag. Men i premiären mot Degerfors gladdes mittbacken Peter Larsson över att man också visade att man kan kriga hem tre poäng.
– Vi har den kvalitén i laget och kan även ta de ”skitiga” segrarna. Det måste man kunna göra i Superettan, säger han i intervjuserien Veckans profil.

Du var borta från Halmstads BK i tio år. Vad är det allra bästa med att vara hemma igen?
– Åh, det är mycket. Jag har spelat där sedan jag var 14, 15 år och det är en väldigt bra klubb där jag trivs. Alla tar hand om en och det är en bra känsla varje dag när man kommer till jobbet. Man känner ju mycket folk i stan och föreningen och har vänner som håller på HBK så det är självklart kul att få representera dem igen.

Premiärmatchen mot din förra klubb, Helsingborg, blev uppskjuten. Var det skönt för din del?
– Nä, det skulle jag inte säga. Vi var förberedda på en härlig premiär på Örjans vall, men nu blev det inte så. Vi får hoppas att det blir en härlig match i sommar istället, med bra väder och mycket folk.

Nu när du är tillbaka i HBK – känner du någon press på dig att visa hur bra du blivit under alla säsonger i andra klubbar?
– Man har alltid en press som idrottsman eller -kvinna, var man än är. I större klubbar är det kanske en annan press, men det är klart att man vill göra ifrån sig och visa att man håller en bra nivå när man kommer tillbaka. Folk har säkert förväntningar, samtidigt som en del kanske tycker att jag är äldre och tveksamma till hur det kommer gå…
– Men den här pressen kan jag gilla också, så att man inte kommer tillbaka bara för att spela av den sista tiden. Om man ska gå fullt och göra allt man kan så tror jag att det behövs press. Sedan kanske den är mer personlig för mig eftersom jag har familj här och känner folk i stan. Närheten till de som bor här har jag inte haft i andra klubbar.

Tidigare i år saknade ni åtta spelare till en träningsmatch på grund av en skolresa. Ja… vad säger man om det?
– Haha, det är klart att det är skillnad mot när jag kom upp. Då var jag väl 19 kanske och yngst nästan. Nu har vi flera som är 17 och knackar på dörren. Det är klart att det är lite speciellt. Man måste ha lite tålamod, för jag vet ju själv att jag inte var helt redo i den åldern. Kommer man in för tidigt så kan det nog bli negativt om man inte är redo. Det är viktig att hitta en balans.

Känner du dig gammal i omklädningsrummet?
– Mycket är ju mentalt, men det finns några som är i min ålder också medan andra går i gymnasiet. Men, nä, jag är väl rätt så barnslig ändå så jag passar nog bra in. Det är klart att man har ett ansvar som äldre och får tänka på vissa saker som man inte gör när man är yngre, men det ansvaret vill ju tränarteamet att man ska ta också.

Vilka råd ger du till yngre spelare i HBK som hoppas få en lång och framgångsrik fotbollskarriär?
– Specifika råd är svåra att ge, mycket är ju individuellt och beror på hur man är. Men det handlar mycket om vad man gör på träning – att man lägger ner tiden både på och utanför planen och tar hand om kroppen. Annars ger jag väl mest tips i sånt som särskilda spelsekvenser eller så. Det är mer naturligt för mig att ge råd till försvarare.
– Anfallarna har ju (Johan) Oremo som spelat länge och kan ge tips till dem. Jag försöker hjälpa alla spelare såklart, men det handlar också mycket om att visa ett gott föredöme. Jag tror att det smittar av sig.

Känner du att du fått maximal utväxling under din karriär? Eller finns det något du ångrar?
– Det är alltid svårt att säga. Om man går tillbaka till när jag var 17, 18 så hade jag inte ens de tankarna att det skulle räcka så långt som det gjorde. Jag var ju inte bland de bästa när jag var yngre utan det kom successivt. När man ser till att jag blivit uttagen till landslaget, både till januariturnén och två samlingar, så kan man kanske känna att jag kunde ha hoppats på mer, men jag vet att jag har gett allt och att jag har gett det en chans. Jag är väldigt nöjd med det.
– Sedan är det klart att jag hade kunnat utveckla vissa saker i det tekniska ännu mer. Det är alltid en svår balansgång om man ska välja det enkla eller inte, för man vill ju vara med och bidra till att laget tar poäng också.

[sitat id=”1″ style=”full”/]

Har du tagit för lite risker menar du?
– Ja, kanske. Fast man kan samtidigt inte ta risker när man väl kommer upp på elitnivå i ett A-lag, det har man inte heller råd med. Tar man för mycket risker som försvarsspelare så är det lätt att bjuda på mål, och hade jag gjort det så skulle jag inte ha fått spela mer heller. Utan det kanske handlar mer om på träning och så. Det är alltid en svår balansgång, men det är också tränarens uppgift att bestämma vilken risk han vill ha och var på planen.

”Alla historier har inte lyckliga slut”, sa du när du lämnade HIF. Syftade du på att ni inte lyckades nå Allsvenskan?
– Ja, först att vi åkte ur Allsvenskan från början och att vi inte gick upp igen. Det är klart att jag hade velat lämna HIF när de låg i Allsvenskan, det är en stolthet man har som fotbollsspelare. Jag har varit i HIF så länge att jag hade velat att de skulle vara på ett annat ställe idag, men så är det ibland.

Men när du lämnar Halmstad så ska klubben spela i Allsvenskan?
– Det är absolut en målsättning, både personligen och för klubben. Vi ska ju upp igen. Självklart vill man studsa upp direkt, men vi vet att det är en tuff serie och att det ska göras också. Det märktes förra året när många mindre lag gjorde det väldigt bra utefter sina förutsättningar och tog poäng mot de större lagen. Så blir det säkert i år också.

Har du börjat fundera något på det som kommer efter fotbollskarriären eller är ditt fokus här och nu?
– Fotbollen är fortfarande det viktiga, men sedan vet man också att man någon gång inom en snar framtid har ett annat liv som väntar. Det gäller att kolla på alternativ och se vad man vill göra, och det kommer jag också göra såklart. Men fotbollen är mitt jobb och det jag får betalt för att göra så jag försöker fokusera på det, samtidigt som det är viktigt att vara förberedd inför framtiden.

Jag har hört att du är uppvuxen på en gård. Är det inte aktuellt att bli bonde sedan?
– Nä, det är det inte. Vi är tre bröder och det är egentligen min storebror som jobbat hemma, men nu är gården ute till försäljning så om du vill köpa är det bara att säga till, haha. Det är ju ett yrke som man lever med, inget sånt där man åker hemifrån klockan sju och är hemma vid fyra. Man måste gilla livsstilen och den biten. Det kommer inte vara aktuellt, även om det var en härlig tid när man växte upp.

Genom åren har några av dina olika intressen framkommit i media, som skidåkning, squash, aktier och så vidare. Och så har du två barn. Hur många timmar består ditt dygn av egentligen?
– Haha, man vill ju göra mycket men sedan har jag ju småbarn så det är klart att jag inte hinner med allt. Men skidåkning och att åka snowboard är något som jag verkligen gillar och brinner för så det kommer säkert bli en del sånt efter karriären. Det finns ju en risk för skador när man håller på med sport och det är även lite svårt att få till tidsmässigt. Golf kommer jag säkert också vilja börja med igen.

Det är sport i alla dess former som gäller?
– Ja, det är det. Jag kommer alltid idrotta med nånting, även om det bara styrketräning eller gym. Jag kommer inte sätta mig och säcka ihop efter karriären.

Är det tävlingsmomentet som lockar?
– Ja, men det är nästan jobbigt för jag är ju en så dålig förlorare så jag vill helst inte tävla. Om jag förlorar blir jag så förbannad, oavsett om det handlar om sällskapsspel eller liknande. Men det har jag ju också haft nytta av under min fotbollskarriär.

Du tillbringade ett par år i FC Köpenhamn efter din första sejour i Halmstad. Hur var den tiden?
– Blandad såklart. Det var en väldigt härlig och stor klubb att gå till och det blev Champions League efter något år och vi vann även ligan. Samtidigt åkte jag på en skada tidigt och var borta i ett halvår eller sju månader. Efter det så tog det aldrig riktigt fart. Jag hade lite problem med skador, absolut, men jag ska inte skylla den tiden på skador.
– Det fanns bra perioder när jag var frisk och tränade fullt, men när jag fick chansen så tog jag den inte riktigt. Jag presterade inte tillräckligt bra. Så är det ju ibland. Men det är klart att man fick vara med om några häftiga upplevelser.

Och du ångrar väl inte att det blev en utlåning till Helsingborg 2011?
– Nä, det blev väldigt bra får man säga. Det var ett väldigt bra år personligen men självklart också för Helsingborg som förening.

Kan man kalla det en revansch för dig efter FCK-tiden?
– Det är möjligt, men det var väl mer för en själv: jag hade varit borta ett tag och blev osäker på min status. Jag visste vad jag hade i mig, men man får ändå vara ödmjuk. I fotbolls- och idrottsvärlden kan det gå mycket upp och ner, och i det här fallet var det såklart bra att få tillbaka självförtroendet och veta att man håller på den här nivån.

Ett mönster under din karriär är att du har bytt klubb ungefär vart fjärde eller femte år. Är det ett lagom intervall?
– Man ska inte vara på ett ställe för länge. Jag tror att alla tänker olika kring det, men personligen tycker jag att det kan vara bra att testa på olika saker i livet om man får möjlighet till det. Som fotbollsspelare kan det vara bra.
– Sedan är det klart att man hade velat testa att spela någon annanstans i Europa eller världen. Det hade varit ett plus. Jag har ju träffat mycket folk genom åren och fått många bra vänner som varit väldigt nyttiga att ha med sig. Jag har fått se mycket av Europa.

[sitat id=”2″ style=”full”/]

Du har som sagt tagits ut till landslaget vid ett par tillfällen. Har det varit ett mål från första början att ta sig dit?
– Inte från början kanske, landslagsspelet har varit mer av en bonus. När jag var liten så var jag ju inte den stora talangen så tanken var inte att ta sig dit, även om det var väldigt kul när det väl hände. Jag fick ju tyvärr inte göra någon riktig landskamp, utan bara två matcher i samband med januariturnén. Jag var med på två samlingar men fick inte hoppa in och lämnade den ena skadad. Tråkigt, men så är det.

Du fick i alla fall vara med och träna med Brasilien 2007…
– Haha, ja, det var en jättekonstig grej. Jag tror att det var Janne (Andersson) som ringde mig och jag trodde ju att han drev med mig när han sa att jag skulle få träna med Brasilien. Men det var väldigt kul. Det här var när Ronaldinho var som bäst och de hade Robinho, Kakà och hela det här gänget. Det var jag och några andra spelare från Allsvenskan som fick vara med och träna med dem och det var såklart häftigt att göra en sån grej.

Satte du Ronaldinho och de andra på plats?
– Nä, man kunde ju inte gå in på en sån träning och köra som vanligt och gå in tufft. Det var mer en kul grej.

Om vi återgår till att fokusera på årets säsong – känns det som att allt har klaffat hittills som du och ni hade hoppats?
– Vi har ett hyfsat nytt spelsätt och det är nytt för mig också att spela trebackslinje. Tidigare har jag bara gjort ett fåtal matcher med den formationen så det är en utmaning, samtidigt som det är inspirerande. På det stora hela har vi också gjort det bra, men vi har blandat lite resultatmässigt. Det som funkat lite sämre är att vi släppt in lite billiga mål i boxen och inte varit lika vassa i den offensiva boxen. Men såna grejer är lätta att reparera – det hade varit värre om spelet inte stämt alls.

Vad är skillnaden rent konkret som försvarare när man spelar tre istället för fyra i bak?
– Det är flera aspekter egentligen. I de centrala rollerna gäller det att komma rätt i positionerna och inte bli för utspridda. Speciellt i inläggslägen. Lyckas vi med det så är vi starka i boxen.
– Även med trebackslinje vill jag kunna kliva mot en anfallare som droppar ner lite och försöka vinna boll. Men ska jag känna mig trygg med det så måste ju de andra täcka upp bakom mig, och jag för dem när de går. Det blir lite annorlunda när man är tre. Men det passar mig som sagt bra att hålla mig centralt i boxen och få mycket duellspel.

Ni har som sagt ett hyfsat ungt lag. Har ni lyckats parera det på ett bra sätt eller har det varit mycket upp och ner under era matcher hittills?
– Det har gått hyfsat bra tycker jag, förutom att vi släppt in för billiga mål under försäsongen. Samtidigt vet jag ju inte om det handlar om att vi har ett ungt lag. Jag tycker att många är kloka i sitt spel även om de är unga – allt handlar ju inte om siffror utan om hur mycket man spelat. En 20-åring kan vara lika erfaren som en 25-åring.

Ni var på träningsläger på Irland tidigare i år. Är det viktigt att komma iväg för att stärka sammanhållningen?
– Träningsläger tycker jag alltid är bra. Det var ju bara i fyra, fem dagar, men att komma iväg till en ny miljö där man bor tätt och gör mycket saker tillsammans leder ju till att man lära känna varandra och får en förståelse för att det är vi tillsammans som ska göra det. Det är viktigt att vi har bra kemi.
– Sedan är det klart att alla inte kommer vara bästa vänner och det är ingen som kräver det, men man måste ändå förstå varandra och hur man är som personer. Alla lag vill väl överhuvudtaget komma iväg på träningsläger, de flesta tränarna tycker ju att det är viktigt, men det är också en fråga om klubbens ekonomi.

Under upptaktsträffen tippades ni i toppen, men var inte den absoluta seriefavoriten. Är det ungefär det vi bör förvänta oss av Halmstad i år?
– Ja, det är ju vår förhoppning också. Absolut, det måste det vara med det laget vi har och den klubben vi är – självklart vill vi vara ett topplag. Vi har som mål att komma tillbaka till Allsvenskan inom en snar framtid. Sedan är det klart att Helsingborg är topptippat, konstigt vore väl annars. De har ju byggt vidare från förra året. Gais har också gjort en bra försäsong och det är många som trycker på att de ska vara med i toppen.

Sedan har ju Helsingborg blivit av med några av sina svagare kort också…
– Haha, ja, de har väl det. Nädå, men det ska bli väldigt kul att möta dem. Det var synd att den matchen inte blev av nu.

Till sist: hur viktigt var det att vinna säsongens första match? Kan man få dubbel effekt av något sånt eller spelar det mindre roll?
– Det är klart att vi vill vinna matcherna, man får ju en bra känsla av det. Men hade vi förlorat den första matchen så hade vi ändå inte kunnat säga att allt var skit. Det är ju en lång säsong och handlar inte bara en match.
– Prestationen var ju inte på topp, men vi vann ändå med en krigarinsats. Att vi med det material vi har, med många unga och spelskickliga spelare, ändå tar en sån här seger när vi får kämpa och kriga för det… det tar vi med oss. Vi har den kvalitén i laget och kan även ta de ”skitiga” segrarna. Det måste man kunna göra i Superettan.

[faktaboks id=”1″/]