Veckans profil: ”Börjar känna igen gamla Mackan”

Han tog steget utanför trygghetszonen och lämnade för ett äventyr i Norge. Efter två år är Marcus Astvald tillbaka – redo att imponera för Superettan-nykomlingen Brage.
– Som fotbollsspelare börjar jag mer och mer känna igen den gamla ”Mackan” från ÖSK-tiden, när jag var som bäst, säger han.

Du sitter på tåget när den här intervjun görs. Är det på väg till Borlänge?
– Precis, jag är på väg till dagens träning.

Jag har förstått det som att du bor i Örebro och alltså pendlar de två timmarna med tåg?
– Det är både och, kan man väl säga. Min familj utgår från Örebro och jag åker lite emellan. Jag försöker vara hemma så ofta jag kan eftersom vi har en liten på tio månader, men jag stannar även kvar i Borlänge två till tre gånger i veckan. Det blir inget åkande konstant varje dag.

Hur många andra svenska elitspelare tror du tågpendlar till jobbet?
– Det är väl inte så många, haha. Men än så länge har det gått väldigt bra. De här två, tre dagarna då jag ändå är kvar i Borlänge gör ganska mycket. Man får försöka tajma det på ett bra sätt, och om vi är lediga dagen efter en träning så åker jag givetvis hem. Men man kan som sagt säga att jag har fötterna på båda ställena.

Vad gör du på tåget?
– Alltför lite tror jag, haha. Det hade varit ett bra sätt att plugga nånting eller läsa en kurs och det har jag väl funderat på, men jag har inte riktigt kommit till skott med det än. Annars är det väldigt slött: jag lyssnar på poddar, kollar film. Såna standardgrejer som man gör på väg till bortamatcher.

Vad skulle du vilja plugga då?
– Jag vet inte. Jag har varit inne på att kanske plugga ekonomi eller nåt sånt, som Sales Management. Det är där tankarna har varit i alla fall.

Att ni flyttade hemåt efter två år i Norge i vintras, berodde det på någon sorts hemlängtan?
– Jo, men det fanns det väl. Jag behövde komma ifrån Örebro där jag har bott och spelat i stort sett hela mitt liv. Jag började ju i Örebro SK Ungdom som är min moderklubb och gick hela vägen upp till A-laget och gjorde väl fyra säsonger där. Sedan fick jag Per-Ola Ljung som tränare och vi var väl inte ”the perfect match”. Vi gick inte alls ihop och då behövde jag hitta nånting snabbt. Jag var i en väldigt bra ålder och hade spelat mycket i Allsvenskan när jag hamnade på bänken, vilket jag inte kände att jag riktigt hade råd med. Då behövde jag ett snabbt byte där jag fick spela, och då var Degerfors ett väldigt bra alternativ. Jag kunde bo kvar i Örebro och byta klubb så det var väldigt smidigt.
– Tanken var att leverera där så snabbt som möjligt på hösten för att ta steget tillbaka. Jag hade också en väldigt bra höst i Degerfors och det var nära att det blev en annan klubb i Allsvenskan redan då, men så blev inte fallet. Istället stannade jag kvar i Degerfors och njöt till fullo av att bo kvar i Örebro och spela i ett lag som spelade en väldigt attraktiv fotboll. Jag hade egentligen aldrig panik därifrån, utan det var mer så att ambitionen var att spela i Allsvenskan eftersom jag hade gjort det i fyra år tidigare.

Var Norgeflytten ett sätt att komma bort från Örebro till slut?
– Det var väldigt nära även där att jag skrev på för en annan klubb, men det kändes inte helt rätt i slutändan. Jag kände att jag behövde klippa navelsträngen och lämna tryggheten, familjen och vännerna för att verkligen ge fotbollen en chans på nytt. Jag funderade på hur jag ville göra och pratade med Magnus Powell som är tränare i Levanger. Det som han hade på gång lät intressant och jag kände väl att jag borde ge det en chans att flytta på mig.

Var det en trygghet att veta att det redan fanns flera svenskar i klubben?
– Både ja och nej. Det jag kände var väl framförallt Powell – det var väl en liten trygghet i sig, även om inte sånt ska avgöra om man går till en klubb. Jag kände att OBOS-ligan var samma nivå som Superettan men en bra bit bort i ett annat land, så jag körde på det. Vi skrev ett ettårskontrakt.

Du sa i en norsk intervju att det var ”en omställning” att komma till norsk fotboll. Vad var annorlunda?
– Min känsla det första året var väl att Norge är ”mer raka” än vad Sverige är – vi är lite mer possession- och passningsorienterade, medan Norge är 4-3-3 och rätt på mål. Framförallt är det så att om du inte gör din defensiv som offensiv spelare så blir du väldigt synad för det ganska snabbt, dels ute på planen men även tydligt på film efteråt.

[sitat id=”1″ style=”full”/]

Hur var de här två åren i Norge?
– Första året var det ju, som jag sa, en omställning och det tog sin lilla stund för mig att hantera det. Själva våren var väl helt okej men jag hade ju mycket högre förväntningar på mig och det tog nästan ett halvår innan jag kom in i det. Sedan avslutade jag hösten på ett väldigt bra sätt och började känna igen mig själv igen.
– Därefter började de prata förlängning och jag kände väl att det jag hade presterat första året inte var tillräckligt bra och ville därför ge det en ny chans. Jag fick också ett väldigt bra kontraktsförslag som var svårt att tacka nej till, så det blev ett år till och det var väl ett ganska bra och smart val.

Du spelade 29 av 30 matcher i ligan ifjol. Det måste ha gått rätt hyfsat med andra ord?
– Ja, jag var avstängd i en match så absolut. Jag kände att jag var tillräckligt bra för att spela 30 av 30 och det som var ännu mer positivt var att poängen började ramla in igen, som jag känner att jag måste stå för på grund av den spelartyp jag är. Jag hamnade väl trea i OBOS-ligans assistliga och det är det jag står för i min fotboll: jag ska bidra med mycket poäng, genom både mål och assist.
– Efter det här andra året hade jag ganska stora förhoppningar om att det skulle bli något ännu bättre, så jag var och träffade två klubbar i högsta serien i Norge men det kändes ändå inte helt hundra. Det var inget nytt. Om man inte kommer till någon av storstäderna i Norge så är det väldigt små byar. Vi som familj och jag saknade stadskänslan som finns i Sverige och trivs bättre där, så vi kände att vi ville hem.

Du tränade med Degerfors i vintras också. Var det ett alternativ?
– Vi kom inte så långt. Jag fick en väldigt bra relation med hela Degerfors och (sportchefen Patrik) Werner som människa när jag var där. Det kändes som att vi kunde prata om allt. Nu var det mer så att jag frågade Werner om jag fick vara med och träna i december bara för att hålla igång. Det var inte ens uppe på tapeten att vi skulle diskutera ett kontrakt, utan jag ville bara träna och spela fotboll hellre än att springa och gå på gymmet själv.

När du gick till Brage så sa du att du fått ett ”bra intryck” av klubben. Vad var det rent konkret som fångade ditt intresse?
– När jag pratade med Ola Lundin från sportgruppen i Brage över telefon och via min agent så lät allt som sades och beskrevs bra. Jag hade diskuterat med många klubbar i Superettan men när Brage kom och lade fram sitt förslag så kändes det bäst. Direkt när jag pratade med Ola och även Klebér (Saarenpää, tränaren) så kändes allt väldigt bra och jag blev otroligt intresserad.

Under upptaktsträffen fick vi veta att media tippat att Brage ska sluta näst sist i Superettan. Din kommentar?
– Jag vet inte riktigt vad man ska kommentera. Det känns väl förståeligt, vi är ju nykomlingar och Fotbollssverige har kanske inte jättebra koll på oss eftersom vi inte spelat Svenska Cupen. Det som är bra är att vi har fått fokusera i lugn och ro på vårt. Men visst, det är väl förståeligt att de tippar oss där – men det är absolut inte där vi kommer hamna.

[sitat id=”2″ style=”full”/]

Vad tycker du om er försäsong?
– Den har varit väldigt bra måste jag säga. Vi har spelat matcher mot olika motstånd men de som vi mött som är på samma nivå som oss tycker jag att vi har presterat väldigt bra mot. Vi har nog en målskillnad på 11-1 eller nånting mot lag i Superettan, det talar väl sitt tydliga språk.
– Sedan kan man inte fastna för mycket på det heller, för det delas ju inte ut några poäng och blir något helt annat när det är tävlingsmatcher istället. Men tittar man bara på resultat och prestation så är jag otroligt nöjd med matcherna och försäsongen i sin helhet.

I genrepet vann ni med 6-5 mot division 2-laget Karlstad BK. Vad hände där egentligen?
– Jag vet inte, det var väl en typisk försäsongsmatch. Jag vet knappt vad jag ska säga. Det var en väldigt speciell och ryckig match där det var autobahn åt båda hållen kan man säga. Men vi ska inte lägga någon energi och kraft på den matchen, utan den har vi gått igenom och lagt bakom oss.

Vad har du för förväntningar på din egen prestation i år?
– Jag har såklart väldigt höga förväntningar på mig själv, som vanligt, och går in med ett bra självförtroende och en bra försäsong i kroppen. Mina förväntningar är att jag ska bidra offensivt med min fotboll och försöka ro hem så många poäng åt IK Brage som möjligt.

Är du en bättre spelare idag än för två år sedan, när du lämnade Sverige?
– Jag har väl framförallt vuxit som människa av att komma iväg och släppa min trygghet och allt hemma. Som fotbollsspelare börjar jag mer och mer känna igen den gamla ”Mackan” från ÖSK-tiden, när jag var som bäst runt 2010. Jag hoppas att de kommande åren blir de bästa i mitt fotbollsliv.

Att du kom till Brage, berodde det också nåt på att din gamla kompis Erik Nilsson finns i samma lag?
– Jag och Erik känner varandra sedan långt tillbaka. Vi spelade tillsammans redan i ÖSK Tipselit. Sedan gick vi upp samtidigt i A-laget i Örebro och var väldigt tajta även vid sidan av fotbollen. Det var naturligt med tanke på att vi alltid haft samma yrke och samma arbetsgivare i stort sett. Men att han spelade i Brage var inget som avgjorde att jag valde klubben, utan det var bara en bonus att han redan spelade där.

Jag läste att du gjorde din hundrade match för Örebro SK på bandyplanen. Hur kom det sig?
– Det var väl just att jag hade gjort 99 spelade fotbollsmatcher då, och det var ju en lite bisarr grej. Det ska ju vara hundra liksom.

Du spelade ju mot Rättvik i den matchen. Men har du något bandyförflutet alls?
– Ja, jag spelade bandy när jag var yngre, så det var inget som bara poppade upp att det skulle bli just det. Det gjorde det enklare också. Jag har en kompis som sa att det absolut inte får vara 99 matcher, det ska vara 100, och han satte igång en cup där han lade fram processen om hur det skulle se ut och hur vi skulle gå tillväga. Vi lade hela tiden ut små nycklar till media där jag startade med att jag tränade med ÖSK Bandy, sedan var jag med i matchtruppen och till slut hoppade jag in och spelade. På så sätt blev det match 100.

Var det en tillfredställande känsla att nå den milstolpen?
– Nä, det var mer själva grejen som gjorde det väldigt roligt. Det var inget speciellt på så sätt, utan mer roligt att gå ut på bandyplanen och att så många tog sig dit.

Om man tittar på din meritlista så är kanske det som sticker ut annars att du representerat det svenska landslaget på U19- och U21-nivå. Är det en stor grej?
– Absolut, det måste jag ändå säga. Det var en dröm redan som liten att få representera sitt land och när jag väl blev uttagen första gången i U19 så var det en fantastisk känsla – en dröm som blev verklighet. Varje gång jag har varit på samlingar och matcher så har det bara varit en ära och något jag varit otroligt stolt över. Det är de här klassiska orden, men så har jag känt också.

Det har blivit nio matcher totalt, men bara en seger. Vad säger du om det?
– Att vi har mött väldigt bra lag. Med U19 var en träningsturnering i La Manga det första jag spelade, och jag tror att första landskampen var mot Norge där vi fick 1-1. Sedan mötte vi Portugal och det säger väl sig självt att de är väldigt bra. Därefter var det dags för EM-kvalets andra runda och alla som gick dit var väldigt bra också. Sedan kom min första U21-kamp mot Portugal borta, och jag tror faktiskt att vi åkte dit och vann. Sedan har vi mött Italien också… men, ja, det har varit för dåligt med vinster. Å andra sidan förstår man nog varför också.

Har du någonsin haft någon förhoppning om att komma med i A-landslaget?
– Det är ju en strävan och dröm för alla såklart, särskilt när man är med i de yngre landslagen. Drömmen var ju att komma med på någon januariturné och sedan följa med hela vägen upp till A-landslaget. Även om det har varit en ära att vara med så har man ju ändå velat prestera varje gång.

Men Ryssland i sommar – det känns som att det är en bit dit?
– Haha, ja, det känns inte direkt aktuellt för tillfället. Men man kan ju alltid drömma…

[faktaboks id=”1″/]