Veckans profil: ”Jag njuter av livet”

Han slog igenom som ung och småkaxig anfallare i Elfsborg och gav sig sedan ut på ett i många avseenden lyckat äventyr i Europa. Idag är Lasse Nilsson 36 år – och han konstaterar att mycket har förändrats på två decennier.
– Det är okej att vara fotbollsspelare och proffs i Sverige idag. Så var det inte när jag var ung, säger Norrbyprofilen.

Man brukar säga att äpplet inte faller så långt ifrån trädet och jag har förstått det som att din pappa, var en väldigt duktig fotbollsspelare.
– Ja, han gjorde ju ett helt gäng med landskamper, 15 eller nåt sånt tror jag. I det avseendet stämmer det väl. Men annars är vi nog väldigt olika, jag och min pappa.

På vilket sätt?
– Jag är väldigt utåtriktad och ibland kan jag nog verka stimmig och lite arrogant sådär. Pappa är… ja, en lugn norrlänning kan man nog kalla honom. Dessutom är vi två väldigt olika spelare. Men visst, det är klart att jag växte upp med fotbollen och omklädningsrummet. Jag befann mig runt elitfotbollen redan som grabb och det har ju påverkat mig.

Ja, jag tänkte fråga hur mycket han inspirerade dig till att satsa helhjärtat på fotbollen?
– Han gjorde det inte medvetet, det har aldrig funnits någon pushning överhuvudtaget. Men det är klart att det var en härlig miljö att vistas i under min uppväxt. Det var väldigt tryggt och jag trivdes bra. Jag tror att det har rätt så mycket med det att göra.

Det finns såklart några exempel, men det kan inte vara jättevanligt att både far och son spelat A-landslagsfotboll?
– Det finns säkert en del som gjort det, men det är nog inte jättevanligt. Ja, det är ju lite häftigt.

När insåg du första gången att du hade rätt så stor fotbollstalang?
– Jag tror inte riktigt att det var någon fundering – jag tog det för givet hela tiden att jag skulle bli fotbollsspelare. Jag tränade väldigt, väldigt mycket när jag var yngre och det gör jag ju fortfarande, men det var väldigt mycket fotboll i skallen då och som alla andra barn och ungdomar så hoppas man och tror på det.
– Det var väl sedan när man började bli uttagen i ungdomslandslagen som man fick en bekräftelse på att man tillhörde Sverige-eliten. Just landslaget var ju det stora målet för mig väldigt länge och jag var med ganska mycket under min första Hollandssejour, även om jag spelade ganska lite. Jag fick nästan aldrig vara med på planen utan bara i truppen. Tanken med Frankrike-flytten var att jag skulle ta ett steg till och komma närmare speltid i landslaget, men det blev precis tvärtom med facit i hand.

Vi lär återkomma till tiden i Frankrike, men du var i alla 19 år när du flyttade till Borås och Elfsborg, som då låg i Allsvenskan. Vad betydde den flytten för dig som person?
– Jag hade spelat i Superettan i tre år nätan och var rätt klar med att jag skulle vidare. Men att det blev Borås var väldigt otippat – jag hade ganska mycket att välja på, både i Sverige och utomlands. Av någon anledning lyckades Stefan Andreasson övertala mig att spela i Elfsborg och jag tror att det handlade om att det var ett ”pitstop”. Jag skulle göra två år, max tre, i Allsvenskan och sen gå vidare. Det fanns inget annat.
– Med tanke på att man inte var lika etablerade och inte hade samma trupp som AIK så kände jag att det skulle bli lite lättare att få speltid i Borås också. Men egentligen var det inga konstigheter att flytta. Jag hade ju bott hemma hela mitt liv och lämnade familj och kompisar så det var ju annorlunda, men så är det väl för alla som flyttar hemifrån första gången.

Det låter som att du hade och kanske har bra självförtroende. Du trodde starkt på dig själv?
– Jag har alltid trott väldigt hårt på mig själv och ibland har det kanske låtit som arrogans, men det är inte det det handlar om. Det har mer varit så att om inte jag tror på det jag gör så kommer definitivt ingen annan göra det heller. Sedan tycker jag att det har blivit lite skillnad de senaste tjugo åren sedan jag började med elitfotboll – folk irriteras inte riktigt lika mycket och det är okej att vara fotbollsspelare och proffs i Sverige. När jag var ung var det inte riktigt så ur mångas synvinkel. När jag pratade om att jag tyckte att jag var värd det för att jag hade jobbat hårt så var det många som hade svårt att acceptera det.

Elfsborg blev ju ett ”pitstop” också, som du uttryckte det. Du gick vidare efter ett par, tre år och lyckades väl rätt bra i Holland och Heerenveen?
– Om jag ska vara helt ärlig så hade jag nog ännu högre förhoppningar med första flytten, men det dök inte upp några riktigt konkreta grejer. Det var någon fransk klubb där året innan, men efter tre år i Borås tyckte jag att jag behövde komma vidare. Då blev det jäkligt bra med Heerenveen till slut. Vi hade ett superbra lag med idel landslagsstjärnor och gjorde väldigt bra ifrån oss i Europa och ligan. Det var på den tiden som Ajax och PSV faktiskt gick långt i Champions League, så det var ett bra kvitto på att vi gjorde det bra som lag och att jag presterade på en hög nivå. Det blev lite kortare tid i Heerenveen – efter två och ett halvt år var jag klar med det.

[sitat id=”1″ style=”full”/]

Jag läste en artikel där du sa att det ”inte var kul med fotboll längre” under din sista tid i klubben.
– Det låter som en felcitering, om jag ska vara ärlig. Däremot kände jag väl att jag ville spela i en större klubb för att få fler chanser i landslaget. Det var egentligen det som det handlade om. Vi trivdes jättebra i Heerenveen och fotbollsmässigt var det superbra, utan det var väl mer att det var såpass litet och att man kände sig lite isolerad.
– Amsterdam låg ju nära och jag var mycket där, men klubben ville gärna att man skulle vara på hemmaplan och sköta fotbollen klanderfritt. Jag kände att jag behövde få lite mer puls i livet för att tycka att det var kul och på det sättet behövde jag en nystart. Men fotbollsmässigt var jag som sagt väldigt glad och nöjd med det vi hade åstadkommit.

Du hade lite mer att välja på också när det blev Saint-Etienne i slutändan?
– Egentligen var det bara två klubbar till slut som jag satt och valde mellan. Heerenveen hade satt fyra miljoner euro som pris och lovat mig att få gå för allting över det. Då var det Betis och Saint-Etienne som hade godkänt det och var de jag valde mellan.

Nämndes inte Paris Saint-Germain också?
– Jo, det var lite aktuellt ett tag, på den tiden som PSG inte hade miljarder av oljepengar eller vad det nu kan vara. Jag kommer ihåg en match mot AZ borta när jag fick reda på innan att PSG skulle scouta lite närmare och att det började bli ett ganska ordentligt intresse. Jag ”chokade” rejält den matchen och var riktigt dålig, det hade nog med saken att göra. Paris var en storklubb då men det går inte att jämföra med vad den är idag. Man får sätta det i lite perspektiv.

Du skrev ett fyraårskontrakt med Saint-Etienne. Vad avgjorde till deras fördel?
– (Claudio) Ranieri var tränare för Betis och han ringde mig, men jag fick inget skönt intryck om jag ska vara ärlig. Han hade inte koll på mig utan någon hade bett honom ringa, medan det kändes som att Saint-Etienne verkligen hade scoutat mig ordentligt. Jag har försökt gå på magkänsla många gånger genom min karriär och det har gått bra väldigt många gånger, men just vid det här tillfället gick det sämre. Det är ju dumt att spekulera i hur det hade gått om jag hade valt Betis, men speltidsmässigt blev det inte som jag hade tänkt mig. Å andra sidan gick det väldigt bra för laget och jag hade aldrig några problem med löneutbetalningar i Frankrike – Betis ”konkade” däremot några år senare, så det kanske inte var helt fel ändå.

Kan du greppa att du var värd så mycket pengar då – nästan 40 miljoner kronor?
– Jag har alltid tyckt att jag fått övertala vissa att det är så här bra jag är. Holländska ligan gick inte på tv, det fanns ingen stream och inget på internet – det hade inte kommit riktigt så långt. Ibland kände jag att jag nästan ville berätta för fotbollssajterna hur bra jag var i förra omgången. Så det här var ett bevis på att jag faktiskt varit så bra och att det inte bara var jag själv som tyckte det. Men i övrigt funderade man inte på summan överhuvudtaget. Det är första de sista åren som jag förstått vilken boskap fotbollsspelare är och hur man kan bli behandlad.

Du fick inte så mycket speltid i Saint-Etienne. Kände du dig felbehandlad där?
– Nej, egentligen inte. Tränaren som köpte mig fick sparken ganska fort. Han hade väl lite förhoppningar om att göra mig till en 4-5-1-forward och spela längst fram ensam. Jag var inte speciellt intresserad av det och tyckte inte att det var min roll. Jag kommer inte ihåg riktigt hur det var om jag ska vara ärlig… men det funkade ganska bra. Han hoppades väl att jag skulle kunna prestera bättre och vara mer öppen att spela toppforward. Jag tyckte inte att jag räckte till där och ville få chansen på de positioner där jag trivdes bäst. Så blev det inte.
– Jag spelade i och för sig en del i början men inte supermycket. Sedan fick han sparken, det blev tränarbyten och nya spelare kom in. Jag var såklart en av de absolut nyaste med ett långt kontrakt – jag hade inga planer på att flytta egentligen, utan jag hade kommit dit för att jag ville vara där, men sedan blev det ändå en utlåning till slut. Det kom ännu en ny tränare och när tiden gick kände jag att jag växte ur det på något vis. Det är som det är, man får acceptera förlusten och gå vidare.

Att du värvades för stora pengar och sedan inte fick spela – påverkade det din tro på dig själv?
– Det finns olika sorters självförtroende. Självförtroende på planen är det inte säkert att du har varje vecka, och jag tycker inte att man ska jämföra en tro på sig själv generellt med hur det känns på planen vecka för vecka för det varierar såklart. Under den perioden var inte det fotbollsmässiga självförtroendet inte på topp, men jag fick också en bild av hur… ja, vad ska man säga?
– När jag kom till Frankrike tyckte jag att jag var en stor värvning och skulle få de chanser jag förtjänade, men då hade man precis köpt (Blaise) Matuidi för 7,5 miljoner euro och det var flera värvningar som var bra mycket större än jag. Om man dessutom kollar på vilka spelare jag konkurrerar med så förstår man lite varför jag inte spelade så mycket – det var Dmitri Payet, (Bafetimbi) Gomis och Matuidi i en lite mer offensiv roll än idag. (Fredy) Guarin, en gammal Inter-spelare, konkurrerade jag med också. Man förstod att fyra miljoner euro i de lite större ligorna inte är några pengar på det sättet. De kan tänka sig att ”torska” det.

Du blev utlånad ett par gånger innan du köptes permanent av Vitesse.
– Men det var en ganska bra tid, vill jag minnas. Dels vann jag guld med Ålborg vilket var fantastiskt. Jag mådde väldigt bra i Danmark, men tyvärr blir det konstigt ibland när man är i en klubb under kort tid och förväntas vara med. Därför blev jag tvungen att spela på sprutor det halvåret, men det gick vägen och vi hade en bra tid vid sidan om också. Jag var även nära att ta ett till guld samma år med Elfsborg, men vi kom tvåa. Sedan var jag inställd på att ge Saint-Etienne en riktig chans igen, men de hade en ny tränare och han hade tagit in ganska många nya spelare så jag kände direkt att det skulle ta en stund att få chansen, minst sagt. Så jag började titta på alternativ och det blev till att åka tillbaka till Holland.

[sitat id=”2″ style=”full”/]

Hur var Vitesse-tiden då?
– Upp och ner. De första ett och ett halvt åren var superbra – jag var med och i stort sett räddade kvar Vitesse i Eredivisie under låneperioden och gjorde sedan ett ganska bra år med många unga spelare. Även om truppen var tunn så var det kul att vara i Holland igen. Efter det köpte (Roman) Abramovitj, via en kollega, upp Vitesse, som blev en farmarklubb till Chelsea. Det var väl egentligen bara jag och kanske två, tre killar som var kvar från året innan, så det blev en väldig ruljans på spelare och korttidslån. Det blev rörigt.
– Till slut kände jag att jag började bli rätt trött på fotbollen. Jag har alltid haft andra intressen. Sedan pratade jag med Stefan Andreasson och han lovade mig i stort sett att jag skulle få tillbaka gnistan om jag kom hem och spelade för något annat än ett lönekuvert. Så blev det faktiskt också, och jag är väldigt glad idag att jag gjorde det valet och fortsatte att spela. Jag hittade verkligen tillbaka till varför jag lirar fotboll.

Vad betyder Elfsborg för dig?
– Det är jättesvårt att beskriva sådär, men Elfsborg… Jag började mitt vuxna liv i Borås och Elfsborg och har fått uppleva väldigt mycket – tuffa tider i början av 2000-talet, hot om nedflyttning och så vidare. Men jag har även varit med om att vinna flera titlar efter det. Nä, det har har betytt jättemycket, helt säkert är det så. Jag träffade min fru här, har tre barn och njuter av livet. Så hade ju inte varit fallet om jag inte hade flyttat till Borås.

Identifierar du dig som boråsare i första hand?
– Nej, jag kommer från Borlänge. Samtidigt trivs jag väldigt bra i Borås och ser ingen anledning att flytta härifrån för vi trivs superbra. Det var någon annan som frågade mig vad jag identifierade mig som, och jag svarade att jag är elfsborgare och norrbyit. I det avseendet är jag kanske boråsare. Det är nog lite ovanligt att vara både och det blev ju lite speciellt när jag valde att spela för den andra klubben i stan, med all historia som finns där. 

Är det känsligt menar du?
– Nej, jag har inte upplevt att någon tycker att det är känsligt gentemot mig personligen, men kanske också för att det inte var jag som valde att avsluta min Elfsborgskarriär, utan det var Elfsborg som gjorde det. Det finns ju en del historia och det är väl den äldre generation framförallt som antingen är blå eller gul. Nu hoppas jag väl att man ska kunna vara båda delarna och en del av det här brobygget på något vis – att klubbarna ska kunna hjälpa varandra i framtiden. Jag tycker redan att jag märker av den stämningen och att det lättas upp litegrann. Även det gamla gardet tycker att det känns okej på ett helt annat sätt.

Vad var alternativen i vintras då? Norrby eller att sluta? Norrby eller Brage? Hur tänkte du?
– Jag lade egentligen allt annat åt sidan. Det fanns en del alternativ som innebar att jag skulle få flytta själv utan min familj och det var jag inte intresserad av. Däremot pratade jag med Brage och de gjorde allt i sin makt för att få det att funka och bjöd verkligen till. Det slutade väl egentligen med att vi inte riktigt fick till det socialt med familjen. De var inte helt omöjliga, men det var ett för stort projekt att ta sig an.
– Jag hade ju hållit kontakten med David Kryssman under vintern och var osäker på om jag skulle orka ladda om och göra något annat, men efter några veckor, när besvikelsen lagt sig, så kände jag att jag ville lira fotboll och att kroppen kändes okej. Jag såg ingen anledning att sluta göra det som jag fortfarande tycker är jävligt roligt.

Hur skulle du beskriva dina första månader i Norrby?
– Framförallt skulle jag nog beskriva dem som jävligt roliga. Det är mest unga killar och det blir en lite annan atmosfär som inte är hyperprofessionell men ändå professionell. Det finns en naturlig glädje till fotbollen i Norrbys omklädningsrum som inte fanns i Elfsborgs under mina sista år och det var precis det jag hade saknat. Killarna kommer dit efter jobbet och brinner för att spela fotboll.

Apropå jobb så har jag förstått att du har några grejer på gång utöver fotbollen?
– Ja, lite olika saker. Jag har ett fastighetsbolag som jag inte driver, utan det gör min gode vän Fredrik Berglund. Sedan har jag varit med på en kommersiell radiokanal och kört lite morgonshower och sådär. Jag håller mig väl sysselsatt, men det är bara på mina villkor så jag trivs bra med livet.

Men visst har du haft lite småproblem med kroppen under våren?
– Jag fick en bristning under vårsäsongen som tyvärr drog ut på tiden. Det är väl ett ålderstecken att det tar lite längre tid att läka än för några år sedan, men det är inga större problem. Jag missade första omgången och i andra var jag med och gjorde ett kort inhopp. Tror jag – det får du kolla upp, haha. Vi började serien väldigt starkt tycker jag och gjorde några bra matcher, även hemma mot Gefle och mot J-Södra där vi förtjänade en eller kanske till och med tre poäng i båda mötena.
– Men det är såklart fortfarande oerfaret på många håll och det avgörs ju i straffområdena. Vi har inte riktigt haft kylan i något av dem riktigt än, så lite otur och oförmåga har gjort att vi har haft det lite kämpigare än vi hade behövt ha det. Fotbollsmässigt tänker jag inte göra några jämförelser, utan det är vad det är och jag försöker tillföra så mycket jag kan till Norrby och hjälpa deras chanser att etablera sig i Superettan. Det är vad det här året går ut på.

Vi började med att prata om tiden i Brage, i slutet av 90-talet, och är framme vid 2018 nu. Hur skiljer sig Lasse Nilsson som fotbollsspelare då jämfört med nu?
– En del, på vissa sätt ganska mycket. När jag var yngre så blev det väldigt mycket djupledsspel och det har ju alltid varit min ”x-factor”, så att säga. Den har jag kvar i viss mån, men det är klart att man tappar lite snabbhet med åren och dessutom utvecklar många andra delar. Den stora skillnaden är väl egentligen från och med att jag flyttade till Holland och blev en lite mer tillbakadragen anfallare istället för en spets. Men jag tror ändå att jag är samma spelare: jag vill göra mål och assists och vara därframme och försöka avgöra matcher på ett eller annat sätt.
– Spelintelligensen är väl det som kanske gjorde att jag med begränsad fysik tog mig så långt som jag gjorde, och den tror jag inte att man kan utveckla så mycket. Annars handlar det som sagt om viljan och tanken att jag ska avgöra matcher. Många ger upp och tänker att det är kört, men jag ser ofta möjligheten och det har jag alltid gjort.

[faktaboks id=”1″/]