Veckans profil: ”Jag har en växel till”

Han har upplevt både toppar och dalar under sin fotbollskarriär. Och den första tiden i Örgryte hamnar tveklöst i den första kategorin för 23-årige Diego Montiel.
– Jag tror aldrig att jag har gjort så här mycket poäng på en hel säsong i Superettan – och nu har jag gjort det på tre matcher, säger han i intervjuserien Veckans profil.

När du kom till Örgryte så jämförde din tränare, Thomas Askebrand, dig med legendaren Sören Börjesson. Har du tagit reda på vem det är?
– Ja, jag träffar ju honom varje dag. Han är med oss i omklädningsrummet på träningarna.

Har du hört mer om huruvida ni verkligen är lika som spelartyper?
– Jag har hört att han var teknisk, stor och stark, men jag har inte sett honom spela så det är lite svårt för mig att avgöra om vi är lika eller inte. Men han ska, som sagt, haft bra teknik i alla fall.

Är Sören en person som ger dig många goda råd?
– Ja, verkligen. Han är som en tränare som man kan gå till. Om man vill träna på något extra efter träningarna, som avslut, så är han där och hjälper oss. Han är riktigt snäll och bra och ger många tips.

Du har öppnat säsongen väldigt starkt. Hade du vågat hoppas att det skulle gå så här bra?
– Det är klart att jag vill göra poäng i varje match och hjälpa laget att ta tre poäng, men att det har gått så här bra i början är bara kul. Jag tror aldrig att jag har gjort så här mycket poäng på en hel säsong i Superettan – och nu har jag gjort det på tre matcher. Det känns roligt såklart.

Vad är förklaringen till att det har gått såpass bra?
– Jag trivs jäkligt bra i laget och här i Göteborg. Sedan har jag en tränare som tror på mig väldigt mycket och jag får en ganska fri roll, en tiaroll, som passar mig väldigt bra. Det är mycket som spelar in.

Är det viktigt som spelare att ha en nära relation till tränaren?
– Absolut, det tycker nog alla spelare. Det är svårt om man inte kan ha en dialog, liksom. Jag behöver ju veta vad jag måste förbättra och vad jag gör bra. Utan den dialogen funkar det inte för någon.

Sedan 2016, då du lämnade Dalkurd, har du tillhört tre olika klubbar. Hur har de här åren varit? Röriga?
– Jag lämnade ju Dalkurd för Sirius i Allsvenskan, men där fick jag inte spela någonting. Jag fick inte ens chansen. Då blir det ju automatiskt så att man söker sig vidare. Sedan hamnade jag i Gefle på lån och kände ju redan Poya (Asbaghi) som hade tagit över där. Och efter det blev det Örgryte. Rörigt och rörigt skulle jag inte säga, utan det kändes naturligt att flytta när jag inte fick någon speltid.

[sitat id=”1″ style=”full”/]

Du valde Örgryte trots att du hade andra alternativ högre upp i seriesystemet. Varför?
– Ja, det fanns andra alternativ, men jag ville inte göra samma misstag som i Sirius och inte få spela och tvingas vara utanför truppen. Därför kändes Örgryte rätt och bra. Jag hade pratat mycket med Thomas innan och det framstod som rätt steg att ta.

Finns det något du ångrar från tiden i Sirius, eller handlade det enbart om att du inte gavs chansen?
– Jag ångrar inget. Jag tyckte att jag var bra i Sirius och varför jag inte fick chansen får du fråga tränaren om. Jag gjorde min grej och fick ändå bara starta en match. Den gjorde jag bra och vi vann ju borta mot Sundsvall. Efter det blev det noll minuter och matchen efter satt jag på läktaren. Jag vet inte vad jag gjorde för fel, men det där ligger bakom mig och nu fokuserar jag bara på min framtid.

Hur tänkte du när du kom till Gefle, som då hade en ganska utsatt position i Superettan? Att det var en kul utmaning?
– Ja, som fan. Jag tänkte att nu ska jag komma hit till Gefle och hålla dem kvar i elitfotbollen. Att få göra det tillsammans var skitkul.

Ditt självförtroende hade inte fått sig en törn i Sirius?
– Nä, jag visste vad jag kunde och mitt självförtroende har alltid varit bra. Att jag inte får spela påverkar inte det. Sedan märktes det väl ändå att mitt självförtroende blev bättre och bättre i Gefle, och det tycker jag syntes i matcherna.

Om vi dröjer kvar vid det förflutna lite till – jag har förstått att du var väldigt ung, bara 16 eller 17 år, när du debuterade för Västerås i division 1?
– Ja, jag fick vara med då. Jag hade inte A-lagskontrakt men så blev någon mittmitt skadad och jag fick hoppa in mot Östersund borta. Jag gjorde det helt okej för att det var min första match i alla fall, och det var jävligt roligt att få debutera vid såpass ung ålder i division 1. Sedan gick jag till BP efter det och spelade med U19, U21 och tränade lite med A-laget. Efter några år där återvände jag till Västerås och spelade ett halvår i division 1 ordentligt, innan jag hamnade i Dalkurd.

Hur ser du på beslutet att gå till BP i efterhand?
– Jag tror att det var bra för min utveckling. I BP fick jag spela med väldigt bra fotbollsspelare och blev bättre både fysiskt, psykiskt och tekniskt.

Förresten, har du alltid drömt om att bli elitfotbollsspelare?
– Ja, jag har spelat fotboll sedan jag var fyra år och drömmen har alltid varit att bli proffs utomlands. Nu har jag kommit en bit på vägen och det är bara roligt, men jag drömmer mig vidare.

Är du en drömmare rent generellt?
– Ja, man måste vara en drömmare om man ska komma någonstans.

Är det realistiska drömmar eller såna som är medvetet svåra att nå?
– Det är både realistiska och för stora – jag tycker ju att drömmar ska vara lite stora. Drömmen är Barcelona, helt klart, men om jag ska vara lite realistisk så vet jag ju att jag kanske inte kommer dit. Men det innebär inte att jag inte drömmer om det fortfarande.

Du har två P17-landskamper på meritlistan. Är landslagsspel något du har strävat efter också?
– Jag var på lägret i Halmstad och spelade med Västmanland. Efter det togs det ut spelare till landslagslägret och det är klart att det var kul att komma med där. Jag tränade ju varje dag och lade ner mycket tid för att komma dit och få spela matcher.

Är det förklaringen till att du kommit hit idag – mycket hårt jobb och egenträning?
– Ja, mycket, mycket egenträning. Jag har också alltid gett allt under träningarna och inte tagit den enklaste vägen. Jag fick ju inte kontrakt med BP när de var i Allsvenskan, utan gick tillbaka till Västerås i ettan och kämpade mig uppåt.

Har du tvivlat på att du skulle nå elitfotbollen till slut?
– Nej, aldrig. Jag har trott på mig själv hela vägen och tror fortfarande på mig själv.

Hur var de två åren i Dalkurd då?
– Det var två lärorika år. Första året i division 1 var första gången som jag spelat en hel säsong och vi vann ju serien ganska överlägset. För egen del tror jag att det var där allt började – jag fick ju spela regelbundet och gjorde bra ifrån mig.
– Jag flyttade också hemifrån för första gången och fick lära mig allt sånt, som att laga mat, diska… Allt blev inte serverat som det lätt är när man bor hemma. Jag tror att det var viktigt för mig både som fotbollsspelare och som person. Därför växte jag mycket i Dalkurd.

[sitat id=”2″ style=”full”/]

Att du gjorde föreningens första mål någonsin i Superettan, betyder det något för dig?
– Ja, det är jättekul tycker jag. Att vara den första målskytten… det är något jag tar med mig i min fotbollskarriär och ett ögonblick som jag aldrig kommer glömma.

Poya Asbaghi känns som en viktig person för dig – på vilket sätt har han hjälpt dig framåt?
– Han har lärt mig mycket och vi har pratat en hel del om vad jag ska tänka på och förbättra, liksom vad jag gör bra idag. Poya har absolut varit en av de viktigaste personerna i min utveckling och gjort att jag är där jag är. Han har inte bara hjälpt mig som tränare, utan som en vän också utanför planen.

Kollar du även på mycket fotboll för att utvecklas?
– Jag gillar faktiskt inte att kolla så mycket på fotboll, men jag brukar däremot kolla på spelare som jag tycker om, typ (Andrés) Iniesta och såna på Youtube, för att se vad de gör bra och försöker lära mig av de bästa. Sedan måste man bara träna mycket för att komma någonstans. Så är det. Det finns inga genvägar – talangen tar dig bara en bit.

Har du alltid haft den insikten?
– Ja, det skulle jag säga. Min pappa sa till mig som liten att talangen bara räcker en del av vägen och att man måste träna hårt.

Är han en viktig person när det gäller just din fotbollsutveckling?
– Absolut, min pappa har varit jätteviktig för mig i min fotbollskarriär. De flesta föräldrarna brukar säga att ”det här gjorde du bra idag” och sådär, men han kunde också berätta för mig när jag gjorde dåliga matcher. Då fick jag helt enkelt försöka göra det bättre nästa gång. Jag tror att det har utvecklat mig mycket som spelare.

Och jag förstått att du inte är helt nöjd med starten i Örgryte heller, trots att det har fått bra rent poängmässigt?
– Jag tycker att jag försvinner lite ur matcherna ibland och tappar lite onödiga bollar. Det är sånt som man inte ska göra. Sedan har jag ju gjort mycket poäng och sånt är kul, men spelet ska ändå vara bra. Det måste vara det viktigaste. Jag har en växel till.

Hur tycker du att lagets spel har fungerat hittills?
– Jag tycker att vi har hittat varandra mer och mer. Defensivt sett ser det ganska bra ut. Vi har släppt in ett turmål och ett skott utifrån som också är lite tur, så defensivt sitter det bra och offensivt blir det bättre och bättre. Vi hittar varandra mycket och kommer till många målchanser.

Du har ju varit i Superettan förut – så hur bra är Örgryte egentligen i år?
– Vi är bra. Vi kan slå alla lag, men sedan försöker vi ändå ta en match i taget. Jag vet att det låter klyschigt, men så måste man tänka.

Har du någon egen målsättning med den här säsongen?
– Ja, min målsättning är att fortsätta som jag har gjort – försöka göra poäng i varje match och hjälpa laget till segrar.

[faktaboks id=”1″/]