Veckans profil: ”Alla ville vara kompis med en”

Han har genom åren haft anbud från klubbar från flera olika delar av världen men varit Sverige och Superettan trogen. Nu har Gabriel Altemark Vanneryr dessutom blivit kvitt sina skadeproblem och hoppas i år ge Varberg en skjuts till nästa nivå.
– Kroppen känns bra och om det gör det på den här gubben så brukar det bli bra i slutändan, säger anfallaren i intervjuserien Veckans profil.

När hade du sin senaste riktiga måltorka egentligen?
– Det var väl under försäsongen då. Under serien har jag nog aldrig riktigt haft någon måltorka faktiskt. Ja, det har ju gått perioder när jag inte gjort mål, men då har det berott på att jag varit skadad. Det här med måltorka är ju alltid en definitionsfråga men det är inte så att jag har börjat grubbla någon gång. Å andra sidan brukar jag inte grubbla heller.

Är det en del i din framgång på planen att du inte tänker så mycket?
– Jag skulle säga att jag som person tänker oerhört mycket på allt, speciellt fotboll. Hjärnan går på högvarv hela tiden. Men just de där sakerna har jag inte tänkt på.

Du har haft din beskärda del av skador genom åren och opererat dig tolv gånger på tio år. Hur har det påverkat din form?
– Det är klart att det har hämmat karriären. Det vet de flesta som håller på med fotboll att det inte är lätt att komma tillbaka efter återkommande skadeproblem. Samtidigt har jag varit målinriktad och tagit mig tillbaka gång efter annan. Eftersom fotboll är det roligaste jag vet har siktet alltid varit inställt på att komma tillbaka. Men visst var jag varit mycket skadad, framförallt under de viktigaste åren mellan 25 och 30.

Kan man säga att du nådde elitfotbollen relativt sent jämfört med många andra?
– Ja, jag valde ju en annan väg och kom in på polishögskolan när jag var 21 år. Därför kunde jag inte satsa på elitfotbollen förrän jag var 24 och färdigutbildad i Stockholm. Så fort jag var klar med aspiranttjänstgöringen så gick jag till Ljungskile och satsade på det.

Vilket var egentligen ditt riktiga genombrottsår?
– Det kom väl egentligen sista året under polisutbildningen när jag spelade matcher i Jonsered i division 2. Jag tror att jag gjorde 25 mål och 14 assist. Så fort jag var klar hade jag många bra alternativ i högre serier, både i Superettan och Allsvenskan. Men jag hade ju precis utbildat mig och ville kunna fortsätta jobba samtidigt som jag spelade fotboll. Då blev det Ljungskile, som låg mig varmt om hjärtat.

Hur var din första sejour i LSK, 2010-11?
– Det var väl lite där jag fick min första riktiga fotbollsskolning. Jag blev utbildad i fotbollen på ett annat sätt än tidigare och fick komma in i hetluften. Jag har den tiden att tacka för mycket. Det första året var jättebra, men under det andra började skadeproblemen och höll på i några år. Jag trivdes väldigt bra, men samtidigt bodde jag i Varberg och det var 15 mil enkel väg och 30 mil om dagen nästan i två år. Det var slitsamt förstås. Jag jobbade samtidigt på utryckningen i Göteborg så jag var mer i bilen än hemma under de åren.

Var det redan då hälen som du hade problem med, eller drabbades du av flera olika skador?
– Från början var det olika problem, där höfterna och ljumskarna har varit min stora akilleshäl. Senast var det hälen som spökade, men framförallt har det ju varit baksida lår, höften och ljumskarna då.

[sitat id=”1″ style=”full”/]

Du flyttade sedan till Varberg och de två åren där har du kallat ”de bästa i livet”. Hur kommer det sig att de var så bra?
– Jo, det var väldigt roliga år. Fotbollen gick bra och jag hade det även bra vid sidan om. Mår man bra utanför så brukar man ju spela bra fotboll och det gjorde jag där.

Och du blev tvåa i Superettans skytteliga det andra året.
– Ja, till slut. Jag gjorde inte en träning efter juni månad eftersom jag fick problem med höfterna och behövde opereras. Vi sköt på operationen till efter säsongen så det fick bli sprutor och bara matcher hela hösten. Tyvärr fick jag lida senare för den säsongen. Jag lyssnade inte riktigt på kroppen.

Var det ändå värt det eller kan du ångra det idag?
– För egen del kanske det inte var ett bra val, jag hade ju några jobbiga år efter det med tanke på att det var en fruktansvärt påfrestning på kroppen. Men för Varberg, som klarade sig kvar med nöd och näppe, var det avgörande att jag var med. Jag skulle inte ändra något om jag fick göra om det.

Du gjorde näst flest mål (17) i serien, trots att du spelade i ett lag som fick kvala sig kvar. Du måste haft många erbjudanden efter en sån säsong?
– Ja, så många telefonsamtal och erbjudanden som jag hade då har jag aldrig haft och kommer aldrig ha igen. Redan under sommaren var det många som hörde av sig, men jag skulle ju samtidigt göra en höftoperation efter säsongen och vara borta i sju, åtta månader. Jag ville verkligen ta möjligheten men kunde inte gå till en klubb skadad, samtidigt kom jag in på en pilotutbildning inom polisen. Det var jävligt mycket de åren och ibland grämer man sig när man tänker tillbaka. Jag hade ju en jättebra möjlighet att spela i bra klubbar både i Sverige och utomlands.

Istället blev det GAIS. Hur resonerade du där?
– Det blev en sån där mellanväg. Jag kommer ihåg att jag träffade Tomas Andersson, Jonas Lundén och Thomas Askebrand och fick en kanonkänsla, men jag hoppade ju in till förhandlingsbordet på kryckor och skulle vara borta med pilotutbildningen till maj ungefär. Jag trodde att jag skulle lösa det men förutsättningarna var tuffa och det gick fram till sommaren innan jag kunde spela. Samtidigt visste jag att det var så och hade egentligen tänkt spela längre i GAIS, men det blev inte så av olika anledningar.

Vi har snuddat vid ditt jobb vid sidan om fotbollen ett par gånger – vad är det egentligen du gör idag?
– Jag är pilot inom polisen.

Det är inte det vanligaste jobbet att ha som elitspelare kanske?
– Nä, det är inte helt optimalt att vara polis vid sidan om med tanke på arbetstider och annat, men jag kan inte säga att jag ångrar mitt val. Jobbet har gett mig väldigt mycket och förhoppningsvis är det något jag kommer hålla på med väldigt länge.

Hur mycket arbetar du som fotbollsspelare och hur mycket som polis?
– Jag jobbar i princip heltid som polis nu kan man säga. Under tidigare år har jag varit tjänstledig en liten del, annars är det omöjligt att få ihop det. Men summa summarum, om man ser tillbaka, så har jag jobbat oerhört mycket nätter och kvällar och det har slitit på kroppen. Det går inte hand i hand med elitidrottande, och där har du kanske svaret till mina skadeproblem – jag har kört på för mycket och vilat för lite. De senaste åren har jag gjort en justering och jobbar inte lika mycket, är ledig mer och hinner återhämta mig. Det har varit nyckeln till att bli kvitt skadorna.

Jag hade nästan trott att du höll på med matlagning också. Du hyllades ju av din lagkompis Oliver Stanisic när ni bjöds in av IFK Göteborgs Mix Diskerud för att göra sushi i våras?
– Ja, man fick stå där med sushikläder och hela faderullan, haha. Jag har ju två jobb nu men det kanske blir ett tredje, även om jag inte har så mycket tid över. Skiter sig allt annat kan jag ju alltid falla tillbaka på det här och starta en sushirestaurang, haha.

Är du duktig på matlagning?
– Tidigare, när jag bodde själv i Stockholm, var jag en katastrof, men på senare år har jag tyckt att det är jätteroligt att laga mat, så det är helt okej. Jag har en brant utvecklingskurva.

Du lämnade GAIS efter ett år och återvände till Ljungskile. Var det för att få arbetsro genom att komma till en bekant klubb?
– Tanken var att fortsätta med GAIS, men jag och tränaren just då kom väl inte helt överens och jag hade ju ett jobbigt år. Då blev det Ljungskile – det var väl det eller Varberg egentligen. Men jag kände ändå att jag längtade tillbaka till Ljungskile, även om det innebar att åka 30 mil för varje träning. Jag trodde mycket på det, hade många vänner kvar i laget och det är en mysig förening med många ”goa” människor runtom. Därför valde jag att göra den satsningen.

Visst var du väl med om att åka ur Superettan med LSK ditt andra år där?
– Ja, det var tyvärr så. Andra året spelade jag väl egentligen bara första sex, sju matcherna tror jag, sedan fick jag operera hälsenan. Istället satt jag på läktaren och skrek mig hes, men vi åkte ur och det var ingen rolig bit i ens karriär.

Var det ett enkelt val att gå till Varberg efter det?
– Ja, det var det. Jag trivdes ju fantastiskt i Varberg och hyste minst sagt varma känslor för dem. Jörgen (Wålemark) var där och det hade skitit sig varje gång när han hade försökt värva mig tidigare, så det kändes som att det var dags att komma hem till Varberg och inte minst ha nära till träningarna. Det blev en kanonlösning.

Du gjorde tio matcher i Superettan ifjol. Är du nöjd med det?
– Ja, tio mål på tjugo matcher. Med tanke på det så är jag väldigt nöjd, men jag hade ändå mer att ge förra året så det var snöpligt när jag missade en del av hösten.

[sitat id=”2″ style=”full”/]

Hur tycker du att den här säsongen har varit för er hittills då?
– Det har varit både upp och ner. Vi blandar riktigt bra insatser med mindre bra, men det är också något helt nytt som Varberg bygger upp och det är jätteroligt att vara med på den resan. Samtidigt krävs det ett jäkla arbete. Vi har två nya tränare och 20 nya spelare, en ny ledning runt laget med en ny sportchef… Helheten måste sätta sig och på kort tid har vi kommit väldigt långt. Jag tror dessutom att tiden talar för oss. Ju mer vi får spela samman oss, desto bättre tror jag att det kan bli framåt hösten. Men det är en tuff serie – en fruktansvärt tuff serie.

Är det naturligt att målsättningen bör vara att hålla sig kvar med tanke på det?
– Ja, i det här läget känns det så. Vi har en lite ”go” underdogstämpel med många unga spelare som kommer från lägre divisioner. Det är skönt att inte ha något krav på sig att vara med i toppen, vi försöker ju ta bort allt sånt. Gör vi ett hårt och bra jobb så kommer vi klara oss kvar, men det är stenhårt. Det krävs hundraprocentiga insatser i varje match.

Hur har det fungerat för egen del?
– Jag är hyfsat nöjd, i alla fall än så länge. Jag har spelat fyra matcher och gjort ett mål, så målskörden kunde väl ha varit lite större kanske. Men kroppen känns bra och om det gör det på den här gubben så brukar det bli bra i slutändan. Ju mer vi lär känna varandra, desto fler mål och assist kan det förhoppningsvis bli. Känslan är bra för egen del.

Ja, hur mår kroppen idag egentligen?
– När man blir äldre måste man träna hårdare för att behålla formen som man fick tidigare på lite mindre träning. Jag har inte ont någonstans och har inte haft det på ett tag så det är jätteroligt att äntligen hitta någon form av harmoni i den här kroppen, haha.

Förresten, har du alltid gjort mycket mål, ända sedan du var liten?
– Det finns ju såna här allroundspelare, men jag är forward och har alltid varit forward. Jag har egentligen alltid gjort mål och assist och älskar att göra det. Jag vill avgöra matcher. Älskar man att göra mål så tror jag också att man tar sig till lägen.

Tittar man på din karriär så har du hela tiden hållit dig kvar på västkusten. Är det på grund av jobbet och familjen?
– Visst älskar jag västkusten och det är ju gött att vara nära sin familj, men framförallt beror det på att jag varit hämmad av skador och valt att behålla det jobb som jag haft. Om jag hade fått bra erbjudanden så hade det såklart inte varit omöjligt att flytta, och det har ju varit nära några gånger.

Du pratade om alla klubbar som hörde av sig förut. Kan du nämna varifrån de kom?
– I Sverige var det många klubbar i den högre divisionen. Det året gjorde jag nio mål på de första sju matcherna och då hade jag erbjudanden från Grekland, Holland, Danmark, Kina, Portugal och Spanien, med mera. Det ringde folk från hela världen! Jag fick några riktigt fina kontraktserbjudanden och alla agenter ville vara kompis med en. Jag var populär där ett tag, tyvärr ringer de inte lika ofta nu, haha.

Ponera att du inte hade haft de här skadeproblemen – var hade du drömt om att spela fotboll då?
– Jag vet inte. Jag har inte haft någon dröm att spela utomlands, utan drömmen har varit att spela i Allsvenskan och så har det inte blivit hittills av förklarliga skäl. Annars hade det såklart varit roligt med någon form av äventyr utomlands, men jag har som sagt tänkt mer på Sverige och Allsvenskan.

Drömmer du fortfarande om att få spela där en dag?
– Som jag sa tidigare så är jag en tänkare och en drömmare. Ska man motivera sig för att gå ut på fotbollsplanen varje dag och bli bättre så behöver man ha drömmar, det hade ju varit fantastiskt att få spela i Allsvenskan när man är äldre än 32, framförallt med Varberg. Jag brukar ha höga målsättningar och krav, och jag tycker att det är viktigt oavsett om man når dem eller ej.

Med det sagt: har du någon särskild målsiffra som ambition i år?
– Nä, det har jag inte faktiskt. Jag hoppas väl komma upp på mina 15 om jag får vara frisk hela säsongen, men sedan får vi se hur det går.

[faktaboks id=”1″/]